Det var på måndagen den 9 november som jag fick ett lite vemodigt, men ändå inte helt oväntat samtal. Det var Kalle som meddelade att den här säsongen är hans sista i nuvarande roll och att han alltså inte kommer att fortsätta i rollen som huvudtränare för herrarna i Torns IF. Han ville att den närmaste kretsen skulle få veta det innan vi fick läsa om det i media. Två dagar senare offentliggjordes hans beslut i Torns olika mediekanaler och på reaktionerna kan vi se att han har varit populär!
Som jag lovat honom redan för flera år sedan så sätter jag mig därför nu redan samma kväll som beskedet blev offentligt och påbörjar skrivandet av en ”runa”, som han brukar kalla det, och det är inte lätt att veta var jag ska börja. Men jag börjar med att på något sätt försöka summera hans gärning som huvudtränare i klubben i kronologisk ordning.
Det hela började i alla fall hösten 2009. Representationslaget i Torns IF var relativt sett väldigt framgångsrikt. År efter år nådde laget sin bästa tabellplacering någonsin och 2009 var inget undantag. Med knapp marginal lyckades man förbättra poängskörden med en poäng jämfört med föregående år och därmed ännu en gång göra sin bästa säsong någonsin – en fjärdeplats i division fyra.
Allt var dock inte frid och fröjd. Det hade förekommit en del meningsskiljaktigheter i spelartruppen under året och några spelare hade lämnat. På ledarsidan hade vi haft svårt att rekrytera personal och huvudtränare Mikael Roos hade fått dra ett väldigt tungt lass själv och började nog tröttna lite på situationen.
Jag minns att jag satt tillsammans med Peter Larsson efter en match under höstsäsongen 2009 i den mörkgröna tygsoffa som tidigare stod i ledarrummet, men som gick i pension för några år sedan efter väldigt många års tjänstgöring. Vi slog våra kloka huvuden ihop vilket ledde fram till idén ”Karl-Jan” (Delat huvudtränarskap mellan dåvarande tränaren Jan Mikael Roos och Richard ”Kalle” Ringhov). Någon månad senare hade idén blivit verklighet och i slutet av oktober 2009 kunde hemsidan presentera den nya lösningen med Roos och Ringhov, och vilken succé det skulle bli!
Säsongen 2010 skulle alltså bli den första av elva med Kalle som huvudtränare. Kalle kom till Torn efter fyra år som tränare i den dåvarande seriekonkurrenten Marieholms IS. När klubbytet kom på tal minns jag att Kalle bara hade gott att säga om Marieholm, men samtidigt tyckte han att fyra säsonger i samma klubb var lång tid. Men detta var alltså innan vi kände till att han skulle komma att stanna betydligt längre än så på sitt nästa uppdrag.
Kalles första säsong i Torns IF skulle med facit i hand också bli den med klart mest rafflande avslutning. Först när slutsignalen ljöd i den sista seriematchen var det avgjort. Avslutningen skulle bli en spännande kamp mellan Torn och Veberöd där man slets mellan hopp och förtvivlan. I den tredje omgången från slutet kunde Torn passera Veberöd tack vare en blytung bortaseger när lagen möttes. I den sista omgången behövde Torn ta en poäng i den svåra bortamatchen mot Genarp. Tio minuter från slutet var man i underläge, men Erik Rönningberg nickade in kvitteringen och slutresultatet blev 1-1.
Kalle hade därmed fått en fantastisk snart på sin tränarsejour i Torns IF och var med om att för första gången ta upp Torns IF i division 3.
Jag har många positiva minnen från den här tiden då Kalle var ny i föreningen och som jag reflekterat över. Man märkte direkt att det var en väldigt trevlig person som var lätt att ha att göra med, men så skulle man ganska snart se att han också var en riktig föreningsmänniska som inte drog sig för att vara behjälplig med mycket annat i klubben än det han faktiskt var anställd för. Ett engagemang som också smittade av sig på oss andra i föreningen.
Ett annat minne från 2010 är att jag är en av de få som fått se Kalle representera Torns IF även som spelare. I en träningsmatch borta mot Borstahusen blev det ett inhopp i 72:a matchminuten i brist på andra inhoppare. Detta blev också det enda tillfälle vi fick se Kalle i den rollen i Torn, så det är kanske inte främst som spelare han kommer att bli ihågkommen i Torns IF.
Om säsongen 2010 blev en succé så vet jag inte vad jag ska kalla 2011 för. Med ett fåtal undantag hade Torn samma spelartrupp som föregående år då man vunnit en jämn division 4-serie med knapp marginal. Laget var nederlagstippat och det fälldes kommentarer i början av säsongen när segrarna började trilla in om att spelsättet aldrig kommer att hålla i division 3 i längden. Det blev också bara en säsong i division tre, men den slutade inte på det sätt som många av förhandstipsen antydde.
Torn inledde säsongen bra och gick därefter från klarhet till klarhet. När man vände seriefinalen mot Höör hemma på Tornvallen i slutminuterna efter att Carl Magnusson hade cykelsparkat in 2-1 så kopplade laget ett grepp om seriesegern som man aldrig skulle släppa. Med tre omgångar kvar att spela hade Torn redan säkrat seriesegern då man ledde med ointagliga 11 poängs marginal.
Två raka seriesegrar och avancemang till division 2 under ledning av Karl-Jan var något helt fantastiskt roligt för klubben. Ska man hitta något problematiskt med den här tränarkonstellationen så var det att båda två var väldigt engagerade och det kunde ibland dra till sig irritation hos domarkollektivet. Det hände några gånger att Tornbänken drabbades av en avvisning och det var inte alltid rätt person som fick ta smällen. Det fick Kalle erfara i ett hett kommunderby hösten 2011 då såväl Mikael Roos som Veberödstränaren hade haft en del synpunkter och när domarens tålamod rann över så var det istället Kalle som blev oskyldigt drabbad.
Efter denna smått otroliga säsong bara fortsatte framgångarna för Torns IF. Första säsongen i division 2, 2012, var laget med i den absoluta toppstriden fram till fyra omgångar från slutet efter att man tagit en objektivt sett kanske inte helt rättvis seger när man bortabesegrade Halmia på Örjans vall.
En minnesvärd match från säsongen 2012 är också DM-finalen. DM brukar väl normalt inte vara den mest nervkittlande turneringen, men för Torns del var 2012 års upplaga en mycket minnesvärd historia. För första gången tog man sig till final i turneringen och där ställdes man mot Helsingborgs IF på Klostergårdens IP en regnig höstkväll. 300 högljudda Tornsupportrar fick anledning att jubla efter att André Sandstedt gjort matchens enda mål och Torns IF kunde titulera sig Skånska mästare!
Efter tre smått fantastiska säsonger med Karl-Jan så valde Kalles parhäst Mikael Roos att tacka för sig. En fjärdeplats i division 4 säsongen 2009 hade bytts mot en fjärdeplats i division 2 säsongen 2012. Kalle fick numera bära huvudansvaret själv och många trodde nog att Torn hade nått toppen av sin resa. Kalle och övriga kring laget kände dock att det fanns mer att ge.
Under den här tiden började mitt eget engagemang att minska så smått. Under 2012 började jag arbeta på annan ort och slutade därmed att närvara vid träningar, även om jag fortfarande var på plats på i stort sett varje match. Från mina år som lagledare minns jag framför allt hur Kalle kom in med ny energi i ledarstaben och vi hade många fantastiskt roliga stunder i ledarrummet. Ironin flödade och en allvarlig diskussion kunde i nästa sekund övergå till att handla om sillamackor. På senare år har jag mest följt händelserna på distans, men jag upplever att stämningen i ledarrummet fortfarande är på topp och att Kalle har haft en stor del i att bevara den andan.
Kalles första år som ensam huvudtränare var en något märklig säsong. Stora skadebekymmer i en tunn trupp gjorde att laget hade negativ målskillnad för första gånger på många år. Ändå stod man i den sista omgången med en teoretisk chans att bli seriesegrare (!). Det var främst på hemmaplan man var traditionsenligt starka. Man vann hemmatabellen denna säsongen, men till slut blev det en tredjeplats i serietabellen.
För min egen del blev 2013 den sista säsongen då jag var på plats på i stort sett varje match. När jag så småningom helt lämnade lagledaruppdraget efter en tids nedtrappning hade klubben hittat en fullvärdig ersättare i Mats ”Holken” Holgersson, en herre som verkligen är värd en egen roman någon gång i framtiden.
Laget påbörjade nu så smått ett generationsskifte. Generationen av spelare som hade fört Torn från gärdsgårdsserierna till division 2 började tacka för sig. Här tycker jag att det är värt att nämna Kalle och hans fingertoppskänsla vad det gäller att hitta nya spelare till sitt lagbygge. Kalle har lyckats hitta många fantastiska nyförvärv genom åren som inte bara är duktiga spelare utan också passar bra in i gruppen. Med tanke på hur många spelare som har kommit under Kalles år vid rodret så är det inte ofta som det har blivit ”fel”.
Kalles femte säsong som tränare, 2014, blev också hans femte då laget nådde sin bästa slutplacering genom tiderna. Det blev visserligen en tredjeplats på nytt, men poängskörden var betydligt bättre jämfört med tidigare år. En fantastisk start med osannolika segrar bäddade för toppstrid hela säsongen. Serien hade utökats till 14 lag, vilket innebar fler matcher jämfört med tidigare år. När säsongen var slut var man tre poäng efter seriesegrarna Eskilsminne och normalt så hemmastarka Torn vann faktiskt bortatabellen, medan man hade lite sämre utdelning på hemmaplan.
Noterbart från den här säsongen var att Torn var på vippen att gå till gruppspel i Svenska cupen, men förlorade mot Landskrona BoIS efter straffläggning. En av få saker som Kalle inte har lyckats med under sina år i Torn är just att ta laget till gruppspel i cupen, trots att det varit oerhört nära flera gånger om.
Säsongen 2015 var första gången som Kalle fick uppleva en längre period av motgångar i resultatraden sedan han kom till Torn. Det var aldrig aktuellt med toppstrid, utan istället låg Torn på negativt kval när mer än halva säsongen var spelad. Laget skulle dock resa sig och det blev till slut en mittenplacering med betryggande 12 poäng ner till kvalplatsen som man ett tag huserade på.
Inför säsongen 2016 fick Kalle en ny parhäst och ännu en gång skulle det visa sig bli ännu ett riktigt lyckat samarbete. Magnus ”Bloody” Nilsson anslöt från Malmöklubben BK Olympic och Torn fick på nytt ett delat huvudtränarskap som skulle vara i fyra säsonger innan Magnus tackade för sig.
Vi fick se en tydlig vändpunkt mitt under säsongen 2016. Ett lyft som så småningom fick klubben att avancera ytterligare en nivå. Efter nio omgångar låg Torn på nedflyttningsplats, men under återstående 17 omgångar var man seriens bästa lag och lyckades till slut nå en tredjeplats. En milstolpe nåddes denna säsong då man för första gången blev det bästa laget i Lunds kommun, något som hade känts som en fullständig utopi några år tidigare.
Säsongen 2017 skulle bli en minnesvärd historia. Seriespelet inleddes med en förlust på bortaplan mot IFK Malmö, därefter blev det hela 20 raka matcher utan förlust i seriespelet! Trots den fina raden hade Torn en lite vikande form under en period av höstsäsongen och när förlusten till slut kom så tappade laget också serieledningen. Detta var dock bara tillfälligt. Torn avslutade med fyra raka segrar medan konkurrenterna sviktade och därmed blev det serieseger och avancemang till division 1!
Säsongens höjdpunkt var förstås när det hela avgjordes och det var i den näst sista omgången. Torn vann ganska odramatiskt hemma mot Vimmerby. Desto mer oväntat var det att varken Hässleholms IF eller Lunds BK lyckades vinna sina matcher. Därmed var Torn hastigt och lustigt redan klara seriesegrare och den förväntade dramatiken i sista omgången uteblev. Noterbart var att Torn vann såväl hemma- som bortatabellen detta år.
Säsongen 2018 blev minnesvärd även den. Ännu en gång lyckades Torn höja sig flera snäpp när man gått upp en division, något som Kalle med all säkerhet varit en bidragande orsak till. Den första vårsäsongen i division 1 södra var helt fantastisk. Det gick som på räls för Torn och man inledde seriespelet med fyra raka uddamålssegrar. Det fortsatte på den inslagna vägen i stort sett hela vårsäsongen. När sista matchen före uppehållet var spelad den 18 juli så hade Torn endast förlorat två av 17 seriematcher och man gick till sommarvila som serieledare i en något haltande tabell.
Höstsäsongen har ibland haft en tendens att gå lite tyngre för Torns del och så blev det även 2018, Torn tappade till en slutlig femteplats, vilken ändå är en fantastiskt bra prestation som nykomlingar i division 1 och fortfarande idag lagets främsta planering någonsin.
Säsongen 2019 stod Torn också för en fin vårsäsong, även om det inte var i paritet med föregående år. Med 17 omgångar spelade så låg Torn denna gång på en femteplats, med sex poäng upp till andraplatsen och före den slutliga tabelltvåan Landskrona BoIS. En tung avslutning med endast tio poäng på de 13 matcher som var kvar gjorde dock att Torn föll ner till tolfte plats till slut.
Så har vi kommit fram till årets säsong där sista omgången ännu inte är spelad när detta skrivs. Kalles sista säsong blev också den märkligaste med Covid-19 som har inneburit ett oerhört komprimerat spelprogram då seriespelet kom igång först i juni. Säsongen hade en spelmässigt väldigt lovande inledning med matcher som Torn dominerade spelmässigt. Däremot kändes det som att det blev många onödiga poängtapp i början av seriespelet.
Torn var länge väldigt svårslagna, men man spelade alltför många oavgjorda matcher för att ligga i den absoluta tabelltoppen. Efter 18 omgångar hade laget fortfarande bara förlorat en enda match, däremot hade man spelat oavgjort hela 11 gånger! Tittar man i statistiken kan man se att Torn generellt sett har betydligt fler oavgjorda resultat under de senaste säsongerna jämfört med tidigare.
Mot slutet har förlusterna blivit fler och inför den sista omgången ligger Torn på behörigt avstånd från såväl topp- som bottenstrid på en sjundeplats i tabellen.
Men det är ett Torns IF nära toppen av sin högsta nivå som Kalle kommer att lämna över till sin efterträdare. Torns IF kommer att sluta på en mittenplacering i serien som numera heter Ettan Södra och återigen är Torn det bästa laget i Lunds kommun och dessutom det femte bästa laget i Skåne.
Medan tränarkollegor kommit och gått så har Kalle varit klubben trogen år efter år tillsammans med en skara eldsjälar som är en ack så viktig del av hjärtat i Torns IF. Han har varit en viktig del i att utveckla och modernisera Tornandan. Samtidigt som det är med vemod jag konstaterar att den här epoken är över så är det också oerhört glädjande att Kalles nästa ledaruppdrag även det kommer att vara i Torns IF, då han framöver kommer att ingå i tränarstaben för klubbens P19-lag.
Även framöver kommer vi alltså att kunna på njuta av denna humörhöjare på Tornvallen, om än i en annan roll. Hans beslut att stanna i föreningen är bara ytterligare ett bevis för att hans hjärta genom året har färgats minst lika orange som mitt eget och många andras!
”En klubb – Ett hjärta” är en trevlig slogan som stämmer väl in på hur jag uppfattar föreningen och de människor i klubben som jag kommer i kontakt med. I andra föreningar tar man kanske fram en liknande slogan och försöker bygga en mentalitet efter den. I Torns IF är det snarare som att man har byggt upp en mentalitet och skapat sin slogan utifrån den. Spontant känner jag att Kalle definitivt är en av absolut främsta orsakerna till den anda som finns i klubben idag.
Utöver detta har han lett laget till stora framgångar under flera år. Segrarna har varit betydligt fler än förlusterna, de gjorda målen betydligt fler än de insläppta. Torn har under Kalles år vid rodret tagit tre seriesegrar och aldrig varit riktigt nära en degradering!
När den här texten publiceras så har Torns representationslag på herrsidan precis spelat sin 444:e och sista match med Kalle som huvudtränare. Oavsett hur framtiden kommer att se ut så är jag som Tornare väldigt glad och stolt över den resa laget och föreningen har gjort under Kalles ledarskap!
Därmed vill jag avsluta denna text med att rikta ett stort tack till dig Kalle. Jag önskar dig lycka till med ditt uppdrag i P19. Jag känner mig innerligt glad över att du stannar kvar i klubben. Jag tror mig också veta att de allra flesta som på något sätt varit involverade i föreningen under din tid som huvudtränare håller med mig!
Text: Andreas Wallerstig