Det har hänt mycket med klubben de senaste årtiondena och de lokala motståndarlagen som vi tidigare stötte på år efter år är det nu länge sedan vi mötte. Mestadels på gott givetvis, men samtidigt saknar man ibland mötena med de forna lokalrivalerna.
På senare år har Torn i regel stött på ett par nya bekantskaper som motståndare varje år. Den här säsongen heter de nya bekantskaperna Qviding, Linköping och Motala. Linköping och Motala är två av de nordligaste lag som Torn någonsin har mött och Göteborgslaget Qviding ligger inte heller det runt knuten. Bara de tre resorna innebär över 200 mil i buss. Det är annat än att behöva ta sig fem kilometer söderut till Smörlyckans IP eller sju kilometer i nordostlig riktning för att komma till Bruksvallen i Örtofta.
På tal om långväga bortamatcher så har man genom åren verkligen fått revidera sin uppfattning om vad som är en sådan. Jag minns tillbaka till säsongen 2006. Lördagen den 13:e maj skulle vi bege oss till Skabersjö IP, även kallad ”San Siro”. Det var den säsongens i särklass mest långväga bortamatch. Det kändes som en evighet att behöva ta sig cirka 30 kilometer från Stångby till Skabersjö och dessutom tvingas passera flera kommungränser på vägen dit. Å andra sidan visste vi inte då att det ett drygt decennium senare skulle bli vardagsmat för Torns IF att ha bortaresor på 30-40 mil, enkel väg.
Resan från Skabersjö kändes ännu tyngre än att ta sig dit. Torn var inne i en negativ trend och det blev en klar förlust med 3-0. Våren 2006 var Torns tyngsta period sedan man startade resan uppåt genom seriesystemet några år tidigare och det såg ut som om resan skulle ta slut redan i division 5. Ingen i dagens spelartrupp var med den säsongen. Lagkapten Niklas Nilsson är inne på sin 28:e säsong som fotbollsspelare. 27 av dem har han representerat Torns IF, säsongen 2006 var undantaget.
Ett par veckor senare hade Torn radat upp en svit på sex raka matcher utan seger och klubbledningen tog beslut om ett tränarbyte. Det är mig veterligen senaste gången som en tränare i Torn har entledigats. De få som har slutat därefter har självmant valt att avsluta kontraktet efter lång och trogen tjänst. Det slutade dock väl 2006. Inför sista omgången hade Torn kniven mot strupen för att undvika direktdegradering. Laget tog sig samman och vann sin match, samtidigt som övriga resultat innebar att man dessutom slapp kvala sig kvar. Efterföljande säsong blev en av de resultatmässigt bästa någonsin och man kunde fortsätta sin sagolika resa upp genom seriesystemet.
Tittar vi ännu längre tillbaka i tiden, till säsongen 2002, så kan vi konstatera att det var den senaste och förhoppningsvis också sista gången som Torn befann sig på den absolut lägsta nivån i seriesystemet. Även geografiskt låg man i den absoluta botten då man hade placerats i den sydvästra serien tillsammans med lag från Trelleborgsområdet, flera riktigt långväga bortamatcher med den tidens måttstock
Tillbaka i nutid har jag förra veckan läst en artikel i Sydsvenskan som handlade i Torntråden och klubbens ungdomsverksamhet. Mycket trevlig läsning som värmer ett gammalt Tornhjärta och som visar att klubben fortsätter att utvecklas även på ungdomssidan.
Ytterligare en artikel handlade om att Torn hade skrivit kontrakt med Matthew Ambaye från den egna ungdomsverksamheten. Mycket trevligt att ungdomsverksamheten återigen kan leverera spelare till A-truppen, trots att man ligger många divisioner högre upp i seriesystemet jämfört med när t.ex. Niklas Nilsson fick chansen i A-truppen.
Nu går vi in i en rekordlång och intensiv höstsäsong med hela 21 seriematcher för A-laget. Dessutom har hösten redan tjuvstartat i veckan då Torn avancerade i Svenska cupen efter att ha bortabesegrat Kristianstad FC med siffrorna 2-3 efter förlängning. För åttonde gången av åtta möjliga deltagande i Svenska cupen med nuvarande format så avancerande Torn till omgång 2. Vid tidigare sju försök har Torn inte avancerat från omgång 2, där motstånd från antingen Allsvenskan eller Superettan väntar hemma på Tornvallen. Vi hoppas på ett trendbrott i år!
Vi har alltså således ytterligare minst 22 matcher att se fram emot innan säsongen är över. Torn har bäddat för en spännande fortsättning genom att ha häng på topplagen efter nio omgångar.
Under åren 2002 – 2013 missade jag inte många matcher med Torns IF representationslag, vare sig det var hemmaplan eller bortaplan. På senare år har statistiken dock blivit sämre. Den här säsongen spelas ju matcherna utan publik, men även i vanliga fall har det blivit svårt att följa laget på plats vid de långväga bortamatcherna när det ska kombineras med att vara småbarnsförälder. Ett undantag blev det dock första gången Torn mötte Åtvidaberg på Kopparvallen sommaren 2018 då jag, inte helt slumpmässigt, hade råkat boka in en familjesemester på Kolmården samma helg.
Imorgon väntar ännu en riktigt långväga bortamatch mot Motala när seriespelet drar igång igen. En resa på drygt 40 mil. Jag kommer att följa matchen med spänning i TV-soffan!
Som en supporter som varit med så pass länge att jag minns kvaldramerna till division 6 i mitten av 1990-talet, så får jag nog räkna mig själv till en av de gamla rävarna som ofta brukar vara av uppfattningen att allting var mycket bättre förr. Vad det gäller Torns IF så kan dock nog inte ens de mest pessimistiska tyckarna mena att det var mycket bättre förr.
Under ett par decennier och en bit in på 2000-talet fanns det en sång som garanterat sjöngs när det vankades Tornfest:
”Bättre och bättre dag för dag, bättre och bättre dag för dag. Ja, det är Torns IF-parollen, när det spelas om poängen och bollen.”
Med undantag för några enstaka säsonger så har den sången stämt in på representationslagets prestationer under 2000-talet då man har gått från att vara ett mittenlag i division 7 säsongen 2001 till att numera vara med och utmana i toppen av Ettan.
Text: Andreas Wallerstig